Idag visade vågen på 66,1 kg. Jag har alltså gått ned i vikt under de dagarna jag har varit ensam hemma. Jag visste väl att föräldrar bara ställer till viktnedgången. Jag har alltid sagt att den dagen jag flyttar hemifrån kommer bli det definitiva slutet på mitt viktpendlande. Då kommer jag garanterat nå mina mål. Problemet är bara att det är alltför långt kvar tills den dagen jag flyttar hemifrån. Ett annat problem är att mamma kommer hem idag. Och visst är det väl kul på sätt och vis men fan. Jag  vill inte förstöra den lilal viktnedgång jag har lyckats uppnå. Hon kommer ju proppa i mig en massa skit när hon kommer hem.

Jag har sabbat allt. I februari eller mars i år bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök att sluta skära mig själv. Det har gått bra ändå fram tills nu. Nästan ett halvår utan skärande. Jag var så lycklig när jag tänkte på det och när jga såg hur ärren började blekna. En del av mina gamla ärr är nästan helt blekta. Men vad gör jag? I flera veckor har jag försökt ignorera och kämpa emot ångesten som helt oförklarligt växer sig allt starkare. Igår gick det inte längre. För första gången på länge tog ångesten överhanden och jag skar igen. Ett kort men djupt sår. Jag blir bara så sur på mig själv. Även om det var ett litet sår så betyder det att jag har misslyckats. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna hålla mig borta men än en gång måste jag börja dölja mina armar. Det värsta är att detta kan vara ett tecken på att jag snart börjar spy igen. För mig brukar det gå hand i hand. Men jag vill verkligen inte! Jag hade just brutit den onda cirkeln. Det känns till och med jobbigt att skriva detta då det inte är något jag vanligtvis pratar om men jag måste skriva av mig.